Söndag idag och det är fem dagar sedan jag började behandlingen av Compadre. Jag har inte märkt någon direkt skillnad som jag kan säga av medlet, men det kan ju vara upp till en vecka. Sedan vet jag inte hundra om jag ska märka någon direkt skillnad nu när det var ”lager”, om det kanske märks mer när vi kommit lite djupare?!

Jag har annars mest låtit honom vara dessa dagar eftersom jag själv känt sådan uppgivenhet i vår relation i allmänhet. En dag gjorde jag en av mina första basic övningar med honom i boxen som handlar om att byta varv och växla mellan hjärnhalvorna, några dagar efter det tog jag ut honom på stallgången och gjorde en annan mer avancerad basic-övning med att befästa ytterskänkel. Detta är någonting han redan kan men han gör ju gärna allt i spänning eller annan kompensation i sin egen kropp istället för att bara vänta, lyssna och tänka.

Igår kom en god vän till mig för att ta mer aktiv del i problemen med Compadre. Detta var någonting som vi planerat en tid tillbaka men omständigheterna har hela tiden ändrats snabbt med tanke på hela utvärderingen och omändringarna i både träning, inställning och utrustning. Nu var vi ju mitt i en dipp efter kursen i Akademisk Ridkonst som uteblev och katastrof-känslor överallt.

Dagen slutade med hopp – igen!

Compadre visade alla sina osäkra sidor i hanteringen och de saker som jag ”vet hur han är med”. Det var ingen nyhet för mig när vi diskuterade och analyserade detta men vi bollade mycket idéer och scenarion, nutid, dåtid och framtid. Det kändes bra att få någon ”utifrån” som kom oss närmre. När det sedan var dags för min vän att sitta upp kom det positiva. Compadre var riktigt cool!

Vi hade, som Mr C önskar, på boots runt om och kimblewick-bettet samt kapson. Min vän rider en egenkomponerad ridstil med lite inslag från olika ridstilar och däribland akademiskt, från början är hon engelskt skolad. Compadre visade alla de goda sidorna som jag tycker vi kommit fram till under vår utvärderingsperiod de senaste två månaderna och förutom att han, som vi redan räknade med, var stel, ibland lite stum och även struttig så blev helhetsintrycket mjukt och trivsamt.

När jag satt upp efter att min vän ridit honom i skritt, trav och galopp i båda varven kunde jag konstatera att både han och jag fått oss några viktiga insikter och aha-upplevelser, både genom varandra och tack vare min vän.

För det första så har månaderna innan varit tuffa för oss båda, både mentalt och fysiskt, men de har bevisligen givit gott resultat eftersom han numera inte bråkar om saker. När han tycker att någonting är jobbigt visar han det som en ”normal häst” genom att gå emot ”lagom mycket”. Innan har det varit kriget då han alltid slingrat sig ur dessa situationer genom sitt liv och galoppen som varit den absoluta akilleshälen som utlösts jobbiga känslor har dragit allt till sin spets i kaos. Dag efter dag, träningspass efter träningspass har liknat varandra där vi liksom inte kommit vidare och då har jag enbart bett honom gå från A till B.

Men nu kämpade Compadre på för sin ryttare med en villighet, trots svårigheterna i sin kropp med bland annat snedhet och spända muskler kring bäckenet. Detta var den häst som jag velat visa och utvärdera på kursen som blev en sådan flopp, eftersom vi inte ens kom till start.

Nu fick jag en aningens nytändning och med ett extra litet hopp på att jag även ska märka skillnad på homeopatiska behandlingen.

I nästa inlägg ska jag berätta mer om hur mina tankar går, rent konkret, kring våra framtidsplaner och träningsupplägg!