..var min öppningsfras och blivande inspiration under dagens träningspass för Bent. Känslan av att hästens alla ben går åt olika håll, vingel, tingel, pingel. Compadre stannade, eller blev tung i handen, gick iväg, flöt isär, kan jag bli mer tydlig i att beskriva vårt tillstånd idag än som känslan av att vara onykter 😉

Det bästa med detta var att det var en fin känsla av bogfrihet som infann sig. Sedan är det ju såklart upp till SPR (skit på ryggen) = mig, att förvalta allt som ”kom loss” så det inte slirar omkring utan istället finna den så väl omtalade balansen.

Bent kallade det ”lyx-problem” eftersom Compadre nu blivit så lösgjord och mellan hjälperna att han lyssnar ”för bra” i förhållande till vad jag ber honom att göra. Så fokus idag blev att jag skulle finna total balans på hans rygg och ha en tydlig plan för varje steg. Blicka framåt och ge energin någonstans att ta vägen istället för åt alla håll på en och samma gång 🙂

Detta är bogfrihet, och inte den där efterfrågade ”stadiga formen”, känslan som så många pratar om, för det är en ”stadig form på bogarna”. Så logiskt och självklart, så gammalt men ändå nytt.