Efter att ha väntat ut de första tre kritiska dagarna av behandlingen i tisdags, onsdags och torsdags, då symptomen kan bli värre, åkte jag på en jobbig förkylning på fredagen. Därför blev det automatiskt att Compadre fick vila då också, plus på lördagen eftersom jag inte var pigg då heller..
Idag, söndag, däremot kände jag mig lite kryare när jag väl var ute i stallet och dessutom tyckte jag att vi behövde komma igång och ”känna på formen” så jag kan meddela Theresia hur det går och känns.
Så, nedan har ni hur första riktiga träningsdagen efter behandlingen gick.. och jag säger bara KORS I TAKET!
Han gick helt okej över grusplanen när jag tog in dem, nu var jag extremt iakttagande så jag vågar inte säga om det bara var en bra dag, några bra steg eller en faktisk förändring.
Nästa sak jag lade märke till var när jag lyfte bakbenen för att smörja in såren på bakbenen (de av bootsen som fortfarande inte är okej..) och då lyfte han helt enkelt på båda bakbenen och höll dem avspänt när jag bad honom, precis som när man ska kratsa hovarna. Han drar alltid åt sig bakbenen och speciellt vänster bakben. När jag försöker minnas då han var skodd vill jag inte minnas att han var riktigt sådan men jag kan heller inte minnas att han var jättebra med det. Men idag, för att återgå till nutid, så var han så bra som jag aldrig någonsin upplevt, speciellt med tanke på att jag höll på och pilla i såren. Han reagerade inte heller när jag kratsade, vilket jag tycker att han gör annars också. Det har upplevts som om han tycker det är obehagligt när jag ”knackar” med kratsen och jag tycker att han blivit värre sedan jag hade ute en hovslagare som bråkade med honom en hel del i vintras.
Jag beslutade idag att ha på honom frambootsen eftersom jag vet hur hemsk han känns helt utan så idag blev testdag med den utrustning vi har haft hitintills. Jag tänkte att jag droppar bootsen fram om han går som en klocka flera dagar i följd, men inte innan dess.
Nästa grej var när jag skulle rida upp till ridhuset, för då stod där en stor maskin/lastbil som syntes när vi passerade ena husknuten. Han blåste i näsborrarna men kändes ovanligt smidig i kroppen för att uppvisa rädsla. Han brukar kännas labil och helt ur ramen, kaos är nog bästa ordet jag kan beskriva känslan med. Men han gick helt okej i sin rädsla förbi spektaklet utan att kasta sig hejdlöst mot min hjälpgivning. Dessutom kunde jag stanna till en bit innan vi passade och ge honom en godbit, för att sedan fortsätta gå i helt okej balans igen.
När vi kommit till ridhuset och jag öppnat skjutdörrarna uppsuttet, även detta helt okej (men det har ändå fungerat innan också) så tänkte jag att tillbakavägen skulle bli intressant – eller inte..
Ridpasset kändes bra. Jag tyckte mig se i spegeln att han klev fram bättre med sina baktassar än han brukar, redan från början, och vid ett tillfälle i första skritten tror jag till och med att jag hörde hur han klev sig själv på ena frambootsen, vilket ju är ett tecken på att det stämde med framklivet.
Jag red i skritt, trav och galopp och trots att det såklart inte var någon sensation så kändes det ändå balanserat både mentalt och fysiskt. Han gjorde inga utsvävningar eller mottrycks-hugg mot varken skänkel, indirekt tygel eller direkt tygel, utan bara helt ”normala” reaktioner när det blev lite jobbigt osv.
..och så blev det dags att skritta tillbaka den lilla biten mot stallet. Matt som jag var i kroppen av förkylning och lite tryck i huvudet så väntade jag bara på att bomben skulle smälla. Men kors i taket så gick vi baskemig som ett normalt lite spänt ekipage förbi maskinen. Precis då vi passerade blev det nästan lite piaff/passage-inslag och när vi kommit förbi och hade den bakom oss klev han på lite med rumpan in under sig och ville rusa lite framåt, men detta är någonting som jag aldrig upplevt på honom någonsin för han brukar som sagt bli KAOS – omöjlig att nå och emot ALLA hjälper på en och samma gång. Vad bättre ord finns det att beskriva det med än just ”kaos”?!
Jag väntade, hela vägen ned till där vi stannade utanför stallet, för det kommer alltid någonstans, förr eller senare, men det kom aldrig. Så jag satt av och gick in i stallet, började ta av honom grejerna och kunde knappast tro att det var sant. Dessutom – när jag skulle gå och hämta hovkratsen vid hans box, hörde jag att han tog några steg med mig trots att jag inte bett honom, han stod nämligen lös mitt i stallet som han brukar. När sådant händer, att han missförstår brukar han totalt gå i luften och bli spänd, antingen till den grad att han försöker rusa förbi mig in i boxen eller så bara står han spänd som en fiolsträng och väntar på att döden ska infinna sig (ja tro mig, det ser ut som han tänker så!). Men idag när jag kikade över axeln då jag hörde stegen som kom mot mig hade han redan stannat och ”kopplat läget”, ett missförstånd, så därför stannade han och väntade. Kors i taket igen!
Detta var bara en dag, men jag tror nog det var vår bästa dag någonsin. Imorgon är det dags för träningsdag nummer två. Vad ska jag våga tro eller hoppas på då!? Fortsättning följer..