I fredags kom min vän åter till mig och den här gången skulle hon kika på framstegen med Compadre. Både för att informera till er samt som påminnelse för mig själv ska jag förtälja att det var tredje dagen jag red med endast boots fram och inte bak pga. skaven. Den magiska tredje dagen som aldrig riktigt slagit in vad gäller C och inte heller blev det så i fredags.

Intet ont anande satt jag upp, skrittade bort till ridhuset och efter lite helt okej skritt kom vi fram i trav och sedan dröjde det inte speciellt länge förrän problemen började krypa fram. Fast i höger mungipa, hängande på vänster bog och efter att jag fastnat en smula med att inte uppmärksamma tendenserna sade det ”tjohej” (milt sagt) sedan styrde vi utåt mot vänster i motsatt riktning. Jag blev olyckligt vis hängandes i kapsontygeln eftersom jag satt med en tre-ett-fattning och ville få honom tillbaka åt höger.

Efter att han snurrvänt i en av alla sina graciösa stegringar högt upp i luften var vi på väg in mot väggen, helt på motsatt sida än där det startat, och när jag kopplade att jag inte ens höll i bettet och ändrade om i handen kom vi åter på rätt håll igen. Så mycket, för så lite. Så lite som krävs för att skapa så mycket kaos.

Jag frågade min vän vad hon tänkte, både om mig, Compadre och hela situationen. Hur det börjar, är mitt i och hur det slutar?! Hon sade att så som jag försökt berätta om dessa händelser är precis så hon uppfattar det när hon nu sett det.

Efter att ha upprepat proceduren, dvs. det vi önskade som var att han skulle följa och forma sig lätt i höger varv och ta galoppskänkel, ett par gånger bara för att verkligen vara på den säkra sidan, gick vi åter tillbaka i stallet. På den lilla vägen från ridhuset till stallet, som för övrigt är helt okomplicerad när vi är på väg TILL ridhuset, var det som vanligt livsfarligt med allt som fanns eller inte fanns där. Visst lugnar han sig snabbare nu och speciellt efter vår fridfulla vecka som varit men fortfarande blir överreaktionerna helt sjukt onödigt för stora.

Sedan analyserade vi tillsammans situationen och visst låser jag mig när Compadre låser sig. Jag glömmer klart och tydligt att flytta tyngden in precis som jag flyttar den ut, trots att jag gör detta i skritten. Dock är det ju så, precis som vi också talade om, att bara för att man missar någonting eller rider helt perfekt ska det inte bli en fara för sitt eget liv – vilket faktiskt var hur min vän uttryckte det. Jag har definitivt blivit hemmablind..

Min magkänsla säger så starkt att detta till största del beror på att jag nu inte har bakbootsen, som jag dessutom har glömt att ringa om!! *påminnelse till mig själv* Kanske har jag fel men nu är den där desperata känslan åter tillbaka och jag kan inte bara sitta här och rulla tummarna, än mindre försöka mig på att sitta upp, eftersom jag så starkt känner att det verkligen är någonting fel som behöver åtgärdas. Han är världens trevligaste häst när det fungerar, men kontrasterna är verkligen sjukliga!

Jag talade med Theresia och hon hade redan lagt det nya preparatet på posten (Lycopodium) och den kom i måndags. Jag åkte ut i måndags kväll och tisdags morse och gav honom sina två doser som han ska ha vid två tillfällen på en dag och nu är det åter väntan. Detta är ett medel som bland annat rår på fotömhet och de första tre dagarna kan allt som preparaten rättar till ge just de symptomen och för mig känns det just nu som om jag så gärna hellre väntar än riskerar att det blir värre än det redan är..

Fortsättning följer såklart – håll alla tummar och tår för att vi hittar rätt medel! Jag kan inte säga nog många gånger att detta verkligen nu får ta och sluta, eller börja på vår goda fortsättning i livet.