Sista dagarna innan det är dags för träningen för Elise har det varit sådär upp och ned igen. Det känns som om jag och Compadre liksom inte rynkar, eller om det bara är jag, eller han?! Åh, det är ju så sjukt svårt när det gäller ens egen häst.. Akilles akilles!

Jag känner mig väldigt övertygad om att Elise kommer tappa hakan, i negativ bemärkelse, över oss. Jag vill inte vara negativ, men jag känner mig realistisk. Det är liksom något viktigt som fattas, eller rättare sagt som om det är tomt och inte finns någonting kvar – mellan oss?!

Kanske är jag bara nojig.. Men hur som helst så får jag bara koppla ned och av och se vad hon säger, för spekulera känns bara onödigt eftersom det får mig att skapa än mer oro och det är inte vad jag och Compadre behöver mer av just nu alls. Inte någon gång alls i livet heller för den delen..

Dock har det varit någonting intressant som hänt i longeringen. För jag har dessa dagar tränat lite från marken bara för att ”komma in i det igen” eftersom jag enbart koncentrerat mig på ridningen senaste månaderna. Vi har ju haft svackor från ryggen mestadels i livet, men på senare tid har det faktiskt känts tvärt om – att vi inte klickar alls från marken, så då har vi faktiskt helt enkelt struntat i det för nu.

Men som sagt, longeringen – WOW! För jag har kommit till en viktig insikt i mitt liv. På något vänster har min kropp (eller knopp) envisats med att alltid hamna i fel position när jag longerar i högervarvet. Men nu kom jag fram till, med massor av experiment-anda, att jag kan hamna i rätt läge och göra en väldigt mycket bättre inverkan som innan känts omöjlig. Gott! Något riktigt positivt i allt som tyvärr för det mesta nu känns tungt.