Det uppsuttna denna helgen har varit både bra och dåligt och samtidigt som det varit varken bra eller dåligt – och jag ska förklara varför..

Compadre har visat sina ”omöjliga” sidor, när han helt stänger mig ute och bara showar, eller vad jag ska kalla det. Publiken tycker nog att det var det rätta ordet. Men att sitta på honom när han är sådan är verkligen ingen trevlig upplevelse som jag tycker att en show ska vara. Han är helt borta både mentalt och fysiskt och allt det han kan och vill följa mig med är som bortblåst. Det enda jag kan göra är att sitta som en medpassagerare och typ gilla läget, för om jag försöker göra någon inverkan vid dessa tillfällen blir han bara än mer labil och hotfull. Nu när jag satt med en hel publiks ögon på mig och Bent som försökte guida oss kände jag mig väldigt utelämnad, överbliven och efterbliven..

Elise berömde min sits vid de tillfällen som C gick upp i någon form av skolgalopp och terra terra. Jag kan nog inte hålla med, men säger inte heller emot, eftersom det enda jag gjorde var bara att följa med, eftersom följa var det enda jag kunde göra.

Så, vad jag fick ut av träningen uppsuttet var MASSOR, eftersom jag bara fick sitta och ta in allt som Bent sade, men lite oväntat och i vid första tanken ouppskattat eftersom det kändes så flummigt. Men detta är ju verkligen det vi behöver komma vidare med eftersom C inte får fortsätta göra på detta vis eftersom det till vardags är förenat med fara. Videoklippen från helgen blir att titta och speciellt lyssna till om och om igen.