Plötsligt händer det!
Här står jag, drygt ett år efter mitt senaste inlägg här och bara ler. Leer stoort 🙂 De senaste två åren har varit så utvecklande och specifikt det senaste magiskt. För så mycket som jag innan sökt och aldrig funnit.. och när jag de senare åren istället stannat upp, släppt prestation och bara engagerat mig i relation så har pusslet sakta men säkert lagt sig själv. Visst har jag och vi lärt oss massor av tidigare år, utbildning i massor och det känns som att det finns hur mycket som helt i knoppen som bara ska manifestera sig i kroppen också. Men att bara få landa och inte göra någonting. Meditera sig fram till en acceptans och bara älska – det är den finaste utvecklingen som varit en så otippat enkel väg och lösning för mig och Compadre.
Det snurrigaste av allt är att jag häromdagen tog beslutet att lägga ut honom på annons och nu när jag just satt och skrev med en potentiell människa till min älskling som ska komma och hälsa på oss i nästa vecka. Så fick jag frågan om alla inlägg om ohälsa och upp&ned-gångar. Plötsligt mindes jag vårt förflutna. Det kände så avlägset och väl är väl det. Perspektiv!
Här står jag med en fullt fungerande häst som bara går från klarhet till klarhet och mitt i allt detta verkar det vara dags att skiljas åt. Allt vi har kämpat oss igenom. Min stormvind OCH klippa att luta mig mot, alltid olika. När jag önskade lugn, blev det storm. När jag minst förväntade mig, blev allt stabilt.
Denna häst, herreguud vad han har lärt mig. ALLT! Definitivt den hårda vägen.. men det är till det mjuka vi kom och där stannar vi. Han har lärt mig om mig, hur jag mår, vart mitt fokus ska ligga, här och nu, uppskatta, var tacksam, förmedla och ta emot kärlek. Min sanna spegelbild full av spänningar och obalanser.. för att slutligen blomma ut i en fantastisk drömhäst samtidigt som jag själv kan se samma blomning när jag tittar mig själv i spegeln.
I vanliga fall när jag ser oss på film har jag en känsla i kroppen och bild i huvudet som helt suddas ut av verkligheten. Men den här gången när vi dansar fram på två live-filmer dagarna efter varandra. Helt oförberedda, lite lek, otränade och bara precis som vi är. Då blir jag positivt överraskad. Helt utan förväntningar. Inga förutfattade meningar. Bara vi, där och då.
Jag kommer aldrig och alltid att känna mig redo. Du är för alltid min stora kärlek i livet, min tuffaste läxa, den råaste av sanningar, mitt ständiga dåliga samvete och fullständiga tillit. Jag är dig evigt tacksam Compadre <3