Idag kändes Compadre också bra, till och från. Lugn och fin när jag tog in dem, stod bra i stallgången. Reagerade fortfarande på när jag lägger på sadeln, rör på den och spänner gjorden. Dock ställde han ”isär sig” efter att han klivit in med bakbenen efter att jag börjat spänna åt sadeln (försiktigt såklart!).

Ridpasset blev i paddocken då det var fint väder. Han gick på bra, men kändes lite ”på” och det fick jag även känslan av mer i traven och även galoppen, mer upp och emot än fram. Dock kom vi igenom något som hade kunnat urarta rejält i högergaloppen. Han gick emot och går antingen rakt in emot innerskänkel och inner indirekt tygel och/eller går inte fram. Jag behöll min sits och vägrade vika en tum eller släppa mitt stöd/omhåll med benen, utan han får reda ut sitt och jag behöver mina ben för att hålla mig kvar. Då kom han faktiskt loss helt okej mentalt istället för att balla ur och börja kasta sig och/eller resa sig.

Som sagt, dagen kändes inte helt bra, men inte heller inte bra, så låt säga helt okej. Dagarna framöver är de som blir intressanta på riktigt. På onsdag ska jag dessutom höras med Theresia igen om hur allt gått.

Det var allt för idag, eller nej förresten inte riktigt allt. Jag kom på att jag experimenterade med att rida förvänt i vänster varv i trav och faktiskt även i galopp, bara för att bryta mönster och få annorlunda rörelse än vad vi brukar traggla med och kanske fastna i. Det kändes som om han hade mer flow i sig med flyt i gångarterna trots att det var tungt för honom. Annars brukar han lätt bli stötig och stapplig så han helt tappar takt eller rent av går ojämnt/orent i den gångarten vi då går i.

Vid ett tillfälle – då han med gick uppåt i galopp och jag bad honom att fortsätta försöka släppa trycket mot inner indirekt tygel samtidigt som han skulle sluta tänka gå-emot-galopp och istället gå ned i trav och fortsätta framåt – släppte han faktiskt någonting i bakpartiet som kändes som en sänkning. Jag har aldrig upplevt den känslan på honom innan men det var precis som om han faktiskt började bära på sin bakdel och lättade uppåt i manken. Detta kändes bara några steg när vi red mot ena hörnet och sedan vet jag inte riktigt.. men det ska minnas för jag tror det är precis den känslan jag söker i allmänhet.

När jag travade av honom och även den sista stunden när jag skrittade, innan jag satt av,  kunde jag prata med nacke, mer eller mindre ställning, inner och ytter bakben, någorlunda så det kändes trevligt.

Så, det var det för idag 🙂