Igår och idag har jag och Compadre fortsatt träna i longering eftersom han behöver fram med sina bakben och tänka framåt. En stor volt med lång lina och sedan är tanken nedåt framåt i skritt, trav och även galopp. Allt som jag nu gör är med tankarna ifrån helgen och kursen så hjälpgivningen och beröm inspireras av frihetsdressyren.

Jag tror att det mest fantastiska är att slippa allt godisgivande hela tiden som beröm och istället bara kunna sjunka ned på huk och mysa en stund <3 ..och redan idag, som egentligen bara är 4:e dagen som jag använder mig av denna belöning, så börjar han visa en helt annan vilja till att komma till mig, vara med mig och sänka huvudet betydligt lägre.

Spännande fortsättning följer och snart ligger högre dos av Lycopodium på posten så vi kan börja ge det på måndag då det gått fyra veckor.

Just det ja! Idag när vi tränade på högergaloppen kom samma tendenser som det gjort i ridningen. Jag testade idag att ha en hel longerlina så det verkligen räckte till att släppa ut han så långt jag bara kunde och då när det blev lite tungt för honom och han hellre saktade av till trav och jag drev på honom lite till hände det. När väggen kommer gör han en helomvändning och kastar sig ut i vänstervarv istället. Intressant att se snabbheten när jag stod från marken och föreställa mig själv på ryggen..

När han slutade med detta kom han på att han kunde fortsätta framåt och då lade han sig i linan istället, precis som han gör i innertygeln när jag rider, men den här gången kunde jag rätta honom genom att faktiskt ta tag i honom från mitten och så skulle jag få se hur han löste det. Jag var väldigt säker på att han skulle tvärnita och kasta sig om och iväg, så som det brukar hända, men icke. Förvånat stod jag i mitten och såg en häst med spikraka ben glida platt ned på marken!! :O

För att förtydliga situationen är han här ganska onåbar och stressar hellre än att försöka lyssna. Att ta skritt, trav och galopp lite hur som helst på en stoor volt är det enda jag ber om och det borde inte vara helt otänkbart, men tydligt blev det när han till och med gick omkull. Väldigt stillsamt och bara rakt ned för att sedan resa sig upp igen. OCH tilläggas ska att han ALDRIG ens skulle snubbla, så rädd är han om sig. De gånger han faktiskt han snubblat till i ridningen har jag berömt honom massor, för det är ett tecken på att han inte har kontrollbehov över vartenda steg han tar.

När jag sedan bad honom att ta galopp igen och återigen visade honom tydligt inåt svarade han med att väldigt fint lätta och fortsätta galoppera. Direkt fick han sakta av och få massor av beröm!

Innan helgen hann jag testa lite longering med Compadre och det kändes bra. Han har balanserat upp sig bra i samtliga gångarter och svarar med mycket mer lugn. I ridningen har det gått fortsatt bra men han kämpar verkligen på lille plutten. Jag nämnde ju häromdagen att han inte svettas mer än att bli lite varm under sadeln – på sin höjd. Men två dagar nu har jag ridit mycket nedåt framåt och ”flåsat på lite” för att han verkligen ska få söket fram av att han stretchar igenom sin kropp och definitvt bakkärran, men då vart han faktiskt svettig både under sadeln och på halsen.

Nu i helgen har jag ju som sagt varit som fotfolk på kurs i frihetsdressyr (skrivit en del i bloggen om Ice) och jag testade såklart grundövningarna med Compadre precis som jag gjorde med Ice. På lördagen vart jag väldig förvånad för han gjorde jättebra ifrån sig och vände upp mot mig och rumpan från mig precis som han skulle. Flytta bogar lika så och på ett sätt är jag väl inte förvånad eftersom mina egna markövningar i rörelseterapin är väldigt lika trots att jag inte haft en aning om det.

Precis som att Akademiska Ridkonsten är det ”färdiga konceptet” på det jag själv sökt i träningen under alla år, verkar Horse Visions Frihetsdressyr vara det koncept jag sökt men lade på hyllan. Känns fantastiskt motiverande.

På söndagen testade jag övningarna igen med Compadre och precis som i allt annat märkte jag då så tydligt hur han gör allt men inte är helt ”med” utan står med huvudet lite för högt, kommer men kommer inte helt igenom – som den sanna skeptiker han är!

Jag kommer nu att bita än djupare i det sura äpplet av vår relation, speciellt nu när vi ska in på högre dos av Lycopodium, för när jag gjorde övningar för bogfrihet och lösgjordhet kommer han in i sina ”moments” och då kunde vi gå till övningar där man slänger ”stingen” över honom medans man går åt båda hållen, i båda varven, med båda händerna. SÅ – därför kommer jag för andra gången i mitt liv att köpa en stick, men den här kommer jag att behålla istället för att direkt sälja vidare som jag gjorde med förra.

Alla andra ”lekar” osv. har inte tilltalat mig men denna gången verkar det som om jag köper allt med hull och hår 😉 Så sticken känner jag definitivt behövs denna gång, ska båda bli spännande och skrämmande på samma gång. Med tanke på att det är Compadre det handlar om 😛

Idag kändes Compadre också bra, till och från. Lugn och fin när jag tog in dem, stod bra i stallgången. Reagerade fortfarande på när jag lägger på sadeln, rör på den och spänner gjorden. Dock ställde han ”isär sig” efter att han klivit in med bakbenen efter att jag börjat spänna åt sadeln (försiktigt såklart!).

Ridpasset blev i paddocken då det var fint väder. Han gick på bra, men kändes lite ”på” och det fick jag även känslan av mer i traven och även galoppen, mer upp och emot än fram. Dock kom vi igenom något som hade kunnat urarta rejält i högergaloppen. Han gick emot och går antingen rakt in emot innerskänkel och inner indirekt tygel och/eller går inte fram. Jag behöll min sits och vägrade vika en tum eller släppa mitt stöd/omhåll med benen, utan han får reda ut sitt och jag behöver mina ben för att hålla mig kvar. Då kom han faktiskt loss helt okej mentalt istället för att balla ur och börja kasta sig och/eller resa sig.

Som sagt, dagen kändes inte helt bra, men inte heller inte bra, så låt säga helt okej. Dagarna framöver är de som blir intressanta på riktigt. På onsdag ska jag dessutom höras med Theresia igen om hur allt gått.

Det var allt för idag, eller nej förresten inte riktigt allt. Jag kom på att jag experimenterade med att rida förvänt i vänster varv i trav och faktiskt även i galopp, bara för att bryta mönster och få annorlunda rörelse än vad vi brukar traggla med och kanske fastna i. Det kändes som om han hade mer flow i sig med flyt i gångarterna trots att det var tungt för honom. Annars brukar han lätt bli stötig och stapplig så han helt tappar takt eller rent av går ojämnt/orent i den gångarten vi då går i.

Vid ett tillfälle – då han med gick uppåt i galopp och jag bad honom att fortsätta försöka släppa trycket mot inner indirekt tygel samtidigt som han skulle sluta tänka gå-emot-galopp och istället gå ned i trav och fortsätta framåt – släppte han faktiskt någonting i bakpartiet som kändes som en sänkning. Jag har aldrig upplevt den känslan på honom innan men det var precis som om han faktiskt började bära på sin bakdel och lättade uppåt i manken. Detta kändes bara några steg när vi red mot ena hörnet och sedan vet jag inte riktigt.. men det ska minnas för jag tror det är precis den känslan jag söker i allmänhet.

När jag travade av honom och även den sista stunden när jag skrittade, innan jag satt av,  kunde jag prata med nacke, mer eller mindre ställning, inner och ytter bakben, någorlunda så det kändes trevligt.

Så, det var det för idag 🙂

Efter att ha väntat ut de första tre kritiska dagarna av behandlingen i tisdags, onsdags och torsdags, då symptomen kan bli värre, åkte jag på en jobbig förkylning på fredagen. Därför blev det automatiskt att Compadre fick vila då också, plus på lördagen eftersom jag inte var pigg då heller..

Idag, söndag, däremot kände jag mig lite kryare när jag väl var ute i stallet och dessutom tyckte jag att vi behövde komma igång och ”känna på formen” så jag kan meddela Theresia hur det går och känns.

Så, nedan har ni hur första riktiga träningsdagen efter behandlingen gick.. och jag säger bara KORS I TAKET!

Han gick helt okej över grusplanen när jag tog in dem, nu var jag extremt iakttagande så jag vågar inte säga om det bara var en bra dag, några bra steg eller en faktisk förändring.

Nästa sak jag lade märke till var när jag lyfte bakbenen för att smörja in såren på bakbenen (de av bootsen som fortfarande inte är okej..) och då lyfte han helt enkelt på båda bakbenen och höll dem avspänt när jag bad honom, precis som när man ska kratsa hovarna. Han drar alltid åt sig bakbenen och speciellt vänster bakben. När jag försöker minnas då han var skodd vill jag inte minnas att han var riktigt sådan men jag kan heller inte minnas att han var jättebra med det. Men idag, för att återgå till nutid, så var han så bra som jag aldrig någonsin upplevt, speciellt med tanke på att jag höll på och pilla i såren. Han reagerade inte heller när jag kratsade, vilket jag tycker att han gör annars också. Det har upplevts som om han tycker det är obehagligt när jag ”knackar” med  kratsen och jag tycker att han blivit värre sedan jag hade ute en hovslagare som bråkade med honom en hel del i vintras.

Jag beslutade idag att ha på honom frambootsen eftersom jag vet hur hemsk han känns helt utan så idag blev testdag med den utrustning vi har haft hitintills. Jag tänkte att jag droppar bootsen fram om han går som en klocka flera dagar i följd, men inte innan dess.

Nästa grej var när jag skulle rida upp till ridhuset, för då stod där en stor maskin/lastbil som syntes när vi passerade ena husknuten. Han blåste i näsborrarna men kändes ovanligt smidig i kroppen för att uppvisa rädsla. Han brukar kännas labil och helt ur ramen, kaos är nog bästa ordet jag kan beskriva känslan med. Men han gick helt okej i sin rädsla förbi spektaklet utan att kasta sig hejdlöst mot min hjälpgivning. Dessutom kunde jag stanna till en bit innan vi passade och ge honom en godbit, för att sedan fortsätta gå i helt okej balans igen.

När vi kommit till ridhuset och jag öppnat skjutdörrarna uppsuttet, även detta helt okej (men det har ändå fungerat innan också) så tänkte jag att tillbakavägen skulle bli intressant – eller inte..

Ridpasset kändes bra. Jag tyckte mig se i spegeln att han klev fram bättre med sina baktassar än han brukar, redan från början, och vid ett tillfälle i första skritten tror jag till och med att jag hörde hur han klev sig själv på ena frambootsen, vilket ju är ett tecken på att det stämde med framklivet.

Jag red i skritt, trav och galopp och trots att det såklart inte var någon sensation så kändes det ändå balanserat både mentalt och fysiskt. Han gjorde inga utsvävningar eller mottrycks-hugg mot varken skänkel, indirekt tygel eller direkt tygel, utan bara helt ”normala” reaktioner när det blev lite jobbigt osv.

..och så blev det dags att skritta tillbaka den lilla biten mot stallet. Matt som jag var i kroppen av förkylning och lite tryck i huvudet så väntade jag bara på att bomben skulle smälla. Men kors i taket så gick vi baskemig som ett normalt lite spänt ekipage förbi maskinen. Precis då vi passerade blev det nästan lite piaff/passage-inslag och när vi kommit förbi och hade den bakom oss klev han på lite med rumpan in under sig och ville rusa lite framåt, men detta är någonting som jag aldrig upplevt på honom någonsin för han brukar som sagt bli KAOS – omöjlig att nå och emot ALLA hjälper på en och samma gång. Vad bättre ord finns det att beskriva det med än just ”kaos”?!

Jag väntade, hela vägen ned till där vi stannade utanför stallet, för det kommer alltid någonstans, förr eller senare, men det kom aldrig. Så jag satt av och gick in i stallet, började ta av honom grejerna och kunde knappast tro att det var sant. Dessutom – när jag skulle gå och hämta hovkratsen vid hans box, hörde jag att han tog några steg med mig trots att jag inte bett honom, han stod nämligen lös mitt i stallet som han brukar. När sådant händer, att han missförstår brukar han totalt gå i luften och bli spänd, antingen till den grad att han försöker rusa förbi mig in i boxen eller så bara står han spänd som en fiolsträng och väntar på att döden ska infinna sig (ja tro mig, det ser ut som han tänker så!). Men idag när jag kikade över axeln då jag hörde stegen som kom mot mig hade han redan stannat och ”kopplat läget”, ett missförstånd, så därför stannade han och väntade. Kors i taket igen!

Detta var bara en dag, men jag tror nog det var vår bästa dag någonsin. Imorgon är det dags för träningsdag nummer två. Vad ska jag våga tro eller hoppas på då!? Fortsättning följer..

I fredags kom min vän åter till mig och den här gången skulle hon kika på framstegen med Compadre. Både för att informera till er samt som påminnelse för mig själv ska jag förtälja att det var tredje dagen jag red med endast boots fram och inte bak pga. skaven. Den magiska tredje dagen som aldrig riktigt slagit in vad gäller C och inte heller blev det så i fredags.

Intet ont anande satt jag upp, skrittade bort till ridhuset och efter lite helt okej skritt kom vi fram i trav och sedan dröjde det inte speciellt länge förrän problemen började krypa fram. Fast i höger mungipa, hängande på vänster bog och efter att jag fastnat en smula med att inte uppmärksamma tendenserna sade det ”tjohej” (milt sagt) sedan styrde vi utåt mot vänster i motsatt riktning. Jag blev olyckligt vis hängandes i kapsontygeln eftersom jag satt med en tre-ett-fattning och ville få honom tillbaka åt höger.

Efter att han snurrvänt i en av alla sina graciösa stegringar högt upp i luften var vi på väg in mot väggen, helt på motsatt sida än där det startat, och när jag kopplade att jag inte ens höll i bettet och ändrade om i handen kom vi åter på rätt håll igen. Så mycket, för så lite. Så lite som krävs för att skapa så mycket kaos.

Jag frågade min vän vad hon tänkte, både om mig, Compadre och hela situationen. Hur det börjar, är mitt i och hur det slutar?! Hon sade att så som jag försökt berätta om dessa händelser är precis så hon uppfattar det när hon nu sett det.

Efter att ha upprepat proceduren, dvs. det vi önskade som var att han skulle följa och forma sig lätt i höger varv och ta galoppskänkel, ett par gånger bara för att verkligen vara på den säkra sidan, gick vi åter tillbaka i stallet. På den lilla vägen från ridhuset till stallet, som för övrigt är helt okomplicerad när vi är på väg TILL ridhuset, var det som vanligt livsfarligt med allt som fanns eller inte fanns där. Visst lugnar han sig snabbare nu och speciellt efter vår fridfulla vecka som varit men fortfarande blir överreaktionerna helt sjukt onödigt för stora.

Sedan analyserade vi tillsammans situationen och visst låser jag mig när Compadre låser sig. Jag glömmer klart och tydligt att flytta tyngden in precis som jag flyttar den ut, trots att jag gör detta i skritten. Dock är det ju så, precis som vi också talade om, att bara för att man missar någonting eller rider helt perfekt ska det inte bli en fara för sitt eget liv – vilket faktiskt var hur min vän uttryckte det. Jag har definitivt blivit hemmablind..

Min magkänsla säger så starkt att detta till största del beror på att jag nu inte har bakbootsen, som jag dessutom har glömt att ringa om!! *påminnelse till mig själv* Kanske har jag fel men nu är den där desperata känslan åter tillbaka och jag kan inte bara sitta här och rulla tummarna, än mindre försöka mig på att sitta upp, eftersom jag så starkt känner att det verkligen är någonting fel som behöver åtgärdas. Han är världens trevligaste häst när det fungerar, men kontrasterna är verkligen sjukliga!

Jag talade med Theresia och hon hade redan lagt det nya preparatet på posten (Lycopodium) och den kom i måndags. Jag åkte ut i måndags kväll och tisdags morse och gav honom sina två doser som han ska ha vid två tillfällen på en dag och nu är det åter väntan. Detta är ett medel som bland annat rår på fotömhet och de första tre dagarna kan allt som preparaten rättar till ge just de symptomen och för mig känns det just nu som om jag så gärna hellre väntar än riskerar att det blir värre än det redan är..

Fortsättning följer såklart – håll alla tummar och tår för att vi hittar rätt medel! Jag kan inte säga nog många gånger att detta verkligen nu får ta och sluta, eller börja på vår goda fortsättning i livet.

Ang. behandlingen: I tisdags talade jag med Theresia över telefon som ska skicka nästa homeopatmedel till oss snart. Det som Compadre ätit nu har med stor sannolikhet gjort någonting bra med hans ländrygg för han ömmar inte alls så mycket när jag borstar honom som han gjort innan. Han är ju väldigt överkänslig hela han på typ alla sätt och vis men nu är det bara en ytterst liten reaktion som känns helt normal.

Ang. ridningen: Det känns så bra! Men ska jag vara ärlig så har jag helt tappat verklighetsuppfattningen angående vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Jag kan bara säga att det känns bra och det är både jag och Compadre överens om för han frustar, slappnar av mer och mer, kommer igenom i kroppen, får till och med lite bröstkorgsrotation (som jag aldrig upplevt så tydligt förr) och hela kroppen svingar igenom på ett helt nytt sätt.

Allt min träning som jag lade ned efter katastrofen på kursen gjorde nog gott i att få ”smälta in” och nu sedan min vän kom ut och red honom och inspirerade mig i det mer engelska (tror jag?!) omhållet i sitsen. Kanske är det inte engelskt, kanske är det precis som de vill ha det i den akademiska världen.. Hur det är känner jag som sagt att jag har tappat uppfattningen om men det jag upplever är att jag hjälper honom mer och han älskar det så jag kan inte bry mig mer eller mindre om det är RÄTT eller FEL för känslan känns bra och jag och Compadre känns bra med varandra i detta.

Just nu befinner vi oss i ett riktigt FLOW och det känns inte som någonting kan stoppa oss, inte ens hans knas-katastrof-ryck och rädslor som bubblar upp till ytan lite här och var och titt som tätt.

Ang. behandligen kontra ridningen: Det som känns positivt och spännande med nästa tänkta homeopatmedel är att det påverkar ömfothet. Exakt det som just nu känns som det största och kanske egentligen det enda problemet just nu angående ridningen. För han ömmar ju så sjukt mycket barfota, till och med i ridhuset med det mjuka underlaget. Jag har haft starka funderingar på att slå på skor fram och sedan rida med bootsen bak eftersom det är mest märkbart med framtassarna. När vi går till och från hagen syns det väl på steget i frambenen och för att inte tala om ridningen som sagt.

Ang. skavsårs-bootsen: Har talat med Hööks och det verkar inte finnas någonting jag kan göra för att få reklamera eller få pengarna tillbaka på bootsen trots att de skavde sönder honom på bakbenen. Sjukt irriterande!! 1600 kr rakt i sjön?!

Jag ska göra ett sista försök och ringa direkt till kundservice istället för att tala med butiken som talat med dem. Så jag hoppas verkligen att det gör någon skillnad. Visst kan jag förstå att man inte kan lämna tillbaka någonting det inte ”direkt fel på” men å andra sidan så är det ju det eftersom hästen skavdes skinnflådd på två ridtillfällen á 30 minuter. Aja, vi får se vad de säger först och främst..