Här kommer en liten fortsättning, eller kanske jag ska kalla det uppföljning på inlägget: ”Allmän uppdatering, lite kuriosa & goda nyheter”

Det är mina tankar, som snurrar.. och visst brukar det vara aktivitet i bollen hos Bella men sedan min vän var ute och red Compadre fick jag ett ordentligt tankesnurr som inte slutat sedan dess.

För det första, några begrepp att reda ut, eller rättare sagt sätta än mer i spinn i fler hjärnor. Det de/vi kallar: ”Sug i bettet”, ”knästöd”, ”sits”, ”vibration”, ”nedåt-framåt”, ”tryckande skänkel”, ”stilla skänkel”, ”stilla hand”, ”analyserande sits”, ”eftergift”, ”energi” osv. Vi kan göra listan hur lång som helst men det jag verkligen vill framlysa är att allt detta är en definitionsfråga, upp till mig, upp till dig, anpassat till varje häst, varje ekipage. Vi letar febrilt efter det populära svenska ordet LAGOM!

Jag och Compadre är i det som vi gärna vill kalla ”en rejäl svacka” men frågan är om det egentligen är rättvist att kalla det eftersom problem är till för att lösas och de problem vi möter, när vi möter dem, är till för oss att lära av. Det är just det vi i efterhand kallar livserfarenhet, som ger oss möjligheten till visdom, klokhet och förmågan att växa som människor.

Ja-ja, kom till sak.. och saken är den att jag tänker författa ned mina tankar om ovannämnda uttryck vi gärna använder oss av i ridvärlden, negativa som positiva, bra som dåliga, de bättre som de sämre, de som fungerar och de som inte gör det:

Sug i bettet, eftergift och nedåt-framåt
Dessa begrepp är positiva för mig, förutom att jag lätt ”blir rädd för” att sug i bettet ska förknippas med tryck i handen. Följande är min tolkning av begreppen:

Du ska känna att hästen finns där, den ska ”söka sig till handen” utan att hänga. Vill du plocka upp huvudet ska detta vara lätt men utan att tappa suget. Sänker du din hand i en eftergift ska hästen följa med nedåt och framåt men inte längre än du ber.

Knästöd och stilla hand
Dessa begrepp är någonting som jag har förknippat med någonting negativt. Knästöd låter tryckande och stilla hand låter stum. Vid närmare eftertanke och speciellt efter min väns ridpass på Compadre fick jag en stor aha-upplevelse angående dessa två.

För knästöd är det som, till stor del, gör oss till ett med hästen. Vi finner ett stöd, utan att knipa eller klämma, som liksom bara finns där. Det känns lite som om den nedre delen av låret, alltså precis ovanför knäet smält samman med hästens bröstkorg och eftersom knäet sitter ihop med låret och vaden fungerar de som en tryckutjämnande känsla.

En stilla hand är lugn, sammanlänkad med vår arm men ändå helt självständig. Rör sig som en joystick ovanför hästens manke. Vid en enhandsfattning smälter den samman med-, och agerar som en andra hjälp för, sitsen. Vid en tre-ett-fattning blir tre-handen som en enhandsfattning fast med hjälp av en-handen som agerar stödhjul utanför tre-handens område som ju är den lilla joystick-cirkeln ovanför manken. Tvåhandsfattning blir för det mesta, enligt min mening, mest pålitlig och användbar vid ridning på annat bett än stång.

Tryckande skänkel och stilla skänkel
Att bli ”slapp” i skänkeln är en omöjlighet när man sitter barbacka eftersom det innebär att man i sådant fall trillar av men att trycka eller knipa sig kvar med skänkeln är ingen hit. Rider man med sadel slipper man det dilemmat men då kan det å andra sidan bli lätt att förlita sig på sadeln och glida omkring. Viktigt att tänka på är att skänkeln inte bara är den lilla del som många ”sparkar hästen i sidorna med” dvs. hälen, utan skänkeln är låret, knäet, vaden och hälen. En skänkel som är för tryckande är stum och statisk och den blockerar hästens bröstkorg att svinga som den ska så känslan att ”ligga emot” och vara inkännande är nog det uttryck jag föredrar för en bra skänkel.

Sits och analyserande sits
På tal om skänkel så är vi inte så långt ifrån sitsen och den ska ju i allra högsta grad vara inkännande. Sitsen sitter ihop med skänkeln men precis som de olika namnet är de uppdelade och gör olika saker. Sitsen och sittbenen samverkar och vid en god sits kommer våra ben, dvs. skänklarna, att svinga med i den rörelsen som hästens ryggsving skapar. Om hästen inte rör sig korrekt genom ryggen kan sitsen vara med och påverka detta tillsammans med skänklarna. Sitsen är det som sammanlänkar oss med hästen, den ska följa och föra på samma gång.

Vibration och energi
I handen eller skänkeln eftersträvar vi en energi som verkar vibrerande. Detta är någonting som egentligen är samma sak som allt jag skrivit om ovan. Vibration är för mig det handen/tygeln gör genom att hålla utan att dra eller trycka samt vara rörlig utan att bli rörig. När jag talar om skänkeln och vibration är det känslan av att den ligger emot utan att trycka eller klämma samt vara följsam och förande på samma gång. Det blir som en våg av vibrationer, en vibrerande känsla, levande energi, lätt att följa för att den inte är fast utan levande med hästens rörelser och ödmjukt visar vägen i sitt förande.