Då de senaste två månaderna har varit väldigt omtumlande för både mig och Compadre känns varje beslut kring framtiden tungt och ansträngt. Det känns som om tiden går både snabbt och långsamt på samma gång.. kanske för att det känns som ”det drar ihop sig” inför ett beslut samtidigt som det sniglar fram i utvecklingen. Jag hade bestämt mig redan innan jag påbörjat Compadres behandling och träning dessa senaste månader att det, om det inte fungerade, skulle bli de sista månaderna. Antingen skulle det innebära för oss tillsammans eller rent av för honom här på jordelivet och beslutet skulle bero på hur det gått. Så hur har det gått?

Han fungerar ju nu som en normal ridhäst men har helt tappat livsgnistan. Jag vet inte hur han skulle fungera hos någon annan med tanke på hans bakgrund och egensinnigheter men min känsla är att det egentligen inte skulle bli några problem så länge han  skulle få vara en skogsmulle eller/och med lättare träning utan direkta ambitioner. Självklart skulle denna tanke enbart vara genomförbar om den rätta personen dök upp men just som läget ser ut nu sliter jag mitt hår eftersom han just nu blivit en fånge i sin egen kropp.

Trots mina lovord till mig själv, som jag såklart inte gärna envisas för att hålla, har jag återigen tänkt om. Jag tror ju trots allt på att allt kommer till oss i livet när det är dags och då jag fått rekommendation om personer inom klassisk homeopati tänkte jag lägga mitt sista hopp på det.  Igår ringde jag runt till personerna jag blivit tipsad om och efter lite överläggning med mig själv bestämde jag mig för att anlita Theresia Henriksson. Djurhomeopat.nu

Jag fick en telefontid i morse då jag fick jag svara på massor av frågor om Compadre i nutid och dåtid, mentalt och fysiskt, och efter en och en halv timme var vi klara. Imorgon ska hon skicka preparat som jag ska ge honom och sedan, om det är rätt medel, ska det ge effekt på tre dagar och max en vecka.

Länge har jag varit insatt i alternativmedicinering och behandlingar så jag är fullkomligt övertygad om att det fungerar, vilket jag vet att många människor inte håller med mig om. Men ärligt talat känns det som om min egen häst är ett omöjligt fall.. kanske känner jag så pga. att detta nu verkligen blir sista chansen, så jag inte riktigt vågar tro. Med tanke på hur länge vi har kämpat med alla mentala och fysiska hinder nu i så många år och det liksom alltid faller tillbaka, vore det ett mirakel om detta verkligen ger oss den chansen i livet som jag så starkt önskar att vi får.

Enligt Theresia är det inte konstigt att jag upplever att jag kämpat förgäves eftersom problemen inte går att lösa på ”vanlig nivå”. Orden var lite sköna att få höra på ett sätt, som ett plåster på såren, men det kommer inte att läka några sår i mitt hjärta förrän resultatet faktiskt går att tyda *hoppas*