Jo, den där magkänslan den är en riktig ”vän” att lita på. Varningstecken och olustighetskänsla har, som jag nämnt tidigare, förföljt mig senaste tiden och speciellt de senaste dagarna, och idag på kursen för Elise fick jag allt bekräftat – katastrof!

Compadre hade en riktigt dålig dag och det sjuka är att han så lätt smittar av sina känslor till mig så jag kände mig illa till mods och stressad när jag skulle förbereda honom en snabbis innan vi skulle gå upp till ridhuset. Tilläggas här ska att vi är på hemmaplan och tränar, alltså i vårt stall, så miljön är helt och hållet vanlig hemmamiljö.

C har alltid visat sina goda sidor på kurser och visst har vi haft bättre och sämre kursdagar men det har många gånger varit jag som fått ta på mig ansvaret då det varit de sämre gångerna. Idag kan jag inte riktigt bedöma mer än att det verkligen blev de sämsta tänkbara förutsättningarna. Han stod och låste sig i stallgången mentalt och fysisk, problem med att bara göra ”det vanliga” innan träning och när vi dessutom gick över stallplanen bland alla transporterna som han fullständigt höll på att skita ned sig över att de stod där så gick luften bara ur mig. Jag släppte all ansvarskänsla och medan jag korrigerade honom till att inte yra omkring gav en del i mig upp samtidigt som en annan del i mig frenetiskt försökte förneka det.

När vi kom in i ridhuset var Compadre ovillig att följa, vilket jag i efterhand insåg har blivit en vardaglig känsla, en vana, en dålig ovana(?) och alltså ingenting som jag försökte reflektera över.

Det tog inte mer än max två minuter i lite stillastående träning innan känslan bubblade över inom mig. När Elise då frågade mig om hur det kändes och jag knappast svarade var det kört.. Jag behöver egentligen inte säger mer än att lektionstiden gick åt att bara prata om vad som hade hänt och inte hänt, jag stod mest med tårar rinnandes nedför kinderna och hulkljud mellan var och varannan mening.

Andra lektionen fick jag ta Ice istället..