Här kommer en liten fortsättning, eller kanske jag ska kalla det uppföljning på inlägget: ”Allmän uppdatering, lite kuriosa & goda nyheter”

Det är mina tankar, som snurrar.. och visst brukar det vara aktivitet i bollen hos Bella men sedan min vän var ute och red Compadre fick jag ett ordentligt tankesnurr som inte slutat sedan dess.

För det första, några begrepp att reda ut, eller rättare sagt sätta än mer i spinn i fler hjärnor. Det de/vi kallar: ”Sug i bettet”, ”knästöd”, ”sits”, ”vibration”, ”nedåt-framåt”, ”tryckande skänkel”, ”stilla skänkel”, ”stilla hand”, ”analyserande sits”, ”eftergift”, ”energi” osv. Vi kan göra listan hur lång som helst men det jag verkligen vill framlysa är att allt detta är en definitionsfråga, upp till mig, upp till dig, anpassat till varje häst, varje ekipage. Vi letar febrilt efter det populära svenska ordet LAGOM!

Jag och Compadre är i det som vi gärna vill kalla ”en rejäl svacka” men frågan är om det egentligen är rättvist att kalla det eftersom problem är till för att lösas och de problem vi möter, när vi möter dem, är till för oss att lära av. Det är just det vi i efterhand kallar livserfarenhet, som ger oss möjligheten till visdom, klokhet och förmågan att växa som människor.

Ja-ja, kom till sak.. och saken är den att jag tänker författa ned mina tankar om ovannämnda uttryck vi gärna använder oss av i ridvärlden, negativa som positiva, bra som dåliga, de bättre som de sämre, de som fungerar och de som inte gör det:

Sug i bettet, eftergift och nedåt-framåt
Dessa begrepp är positiva för mig, förutom att jag lätt ”blir rädd för” att sug i bettet ska förknippas med tryck i handen. Följande är min tolkning av begreppen:

Du ska känna att hästen finns där, den ska ”söka sig till handen” utan att hänga. Vill du plocka upp huvudet ska detta vara lätt men utan att tappa suget. Sänker du din hand i en eftergift ska hästen följa med nedåt och framåt men inte längre än du ber.

Knästöd och stilla hand
Dessa begrepp är någonting som jag har förknippat med någonting negativt. Knästöd låter tryckande och stilla hand låter stum. Vid närmare eftertanke och speciellt efter min väns ridpass på Compadre fick jag en stor aha-upplevelse angående dessa två.

För knästöd är det som, till stor del, gör oss till ett med hästen. Vi finner ett stöd, utan att knipa eller klämma, som liksom bara finns där. Det känns lite som om den nedre delen av låret, alltså precis ovanför knäet smält samman med hästens bröstkorg och eftersom knäet sitter ihop med låret och vaden fungerar de som en tryckutjämnande känsla.

En stilla hand är lugn, sammanlänkad med vår arm men ändå helt självständig. Rör sig som en joystick ovanför hästens manke. Vid en enhandsfattning smälter den samman med-, och agerar som en andra hjälp för, sitsen. Vid en tre-ett-fattning blir tre-handen som en enhandsfattning fast med hjälp av en-handen som agerar stödhjul utanför tre-handens område som ju är den lilla joystick-cirkeln ovanför manken. Tvåhandsfattning blir för det mesta, enligt min mening, mest pålitlig och användbar vid ridning på annat bett än stång.

Tryckande skänkel och stilla skänkel
Att bli ”slapp” i skänkeln är en omöjlighet när man sitter barbacka eftersom det innebär att man i sådant fall trillar av men att trycka eller knipa sig kvar med skänkeln är ingen hit. Rider man med sadel slipper man det dilemmat men då kan det å andra sidan bli lätt att förlita sig på sadeln och glida omkring. Viktigt att tänka på är att skänkeln inte bara är den lilla del som många ”sparkar hästen i sidorna med” dvs. hälen, utan skänkeln är låret, knäet, vaden och hälen. En skänkel som är för tryckande är stum och statisk och den blockerar hästens bröstkorg att svinga som den ska så känslan att ”ligga emot” och vara inkännande är nog det uttryck jag föredrar för en bra skänkel.

Sits och analyserande sits
På tal om skänkel så är vi inte så långt ifrån sitsen och den ska ju i allra högsta grad vara inkännande. Sitsen sitter ihop med skänkeln men precis som de olika namnet är de uppdelade och gör olika saker. Sitsen och sittbenen samverkar och vid en god sits kommer våra ben, dvs. skänklarna, att svinga med i den rörelsen som hästens ryggsving skapar. Om hästen inte rör sig korrekt genom ryggen kan sitsen vara med och påverka detta tillsammans med skänklarna. Sitsen är det som sammanlänkar oss med hästen, den ska följa och föra på samma gång.

Vibration och energi
I handen eller skänkeln eftersträvar vi en energi som verkar vibrerande. Detta är någonting som egentligen är samma sak som allt jag skrivit om ovan. Vibration är för mig det handen/tygeln gör genom att hålla utan att dra eller trycka samt vara rörlig utan att bli rörig. När jag talar om skänkeln och vibration är det känslan av att den ligger emot utan att trycka eller klämma samt vara följsam och förande på samma gång. Det blir som en våg av vibrationer, en vibrerande känsla, levande energi, lätt att följa för att den inte är fast utan levande med hästens rörelser och ödmjukt visar vägen i sitt förande.

Jaha men visst.. ?

När jag kom ut till stallet idag kom jag på att jag helt hade glömt bort att ringa Hööks (eller leverantören?) angående Compadres boots. De har nämligen skavt rejält på bakbenen där jag har dem, på fram har jag ett par gamla easyboots. Jag upptäckte igår innan jag skulle rida att han hade ett litet märke på höger bakben men trodde det var något annat. När jag sedan tog av bootsen efter ridturen var där helt skinnflått och samma sak på vänsterbenet.

Jag köpte till speciella strumpor som man kunde ha och ”fylla ut med” som jag hade för jag tänkte att det kanske skyddar mot eventuellt skav, men den ena storleken var på tok för liten och nästa var för stor. Compadre har ju nu inte ens haft bootsen på sig sedan den 13 september så jag red alltså med dem två gånger och han fick sådana sjuka skavsår. Det tycker jag är katastrofal passform och för stora är de inte för jag har gått ned så mycket i storlek jag bara kunde, plus att hovarna ju nu dessutom har växt.

Vet inte om det är ett ärende de bryr sig om, eller om det är ”på egen risk” men jag tycker det är hemskt tråkigt och önskar att få pengarna tillbaka så jag kan köpa nya andra, eller om jag ska välja att sko på honom istället?

Problemet med att sko på honom är ju för det första en kostnadsfråga, speciellt nu när jag redan köpt boots. Dessutom tänkte jag inte sko honom nu när han är under behandling eftersom jag även nämnt för Theresia om hovömheten.

Vissa saker som sker förstår jag inte varför de sker och inte heller varför just nu?! Jag tycker att vi kämpar på så gott vi kan och bootsen är verkligen så nödvändiga, och speciellt nu under behandlingen.

Därför blev det idag att träna honom på annat vis än att rida och eftersom han även påverkas när jag inte sitter på honom och på det ”snälla” underlaget i ridhuset så bestämde jag mig för att göra lite mitt-emellan-övning i stallgången. Vi promenerade runt i en liten cirkel och jag koncentrerade mig enbart på mjuk följsamhet. Mr Överreaktion kom såklart fram och sedan gick det bättre på slutet.. men alltid dessa utbrott, som om de måste ut först, och sedan går det bättre på slutet.

Jag har funderat och jag vet inte om det verkligen är så men jag känner mig så säker på att det nu hänger på tassarna och skoning kanske är det som skulle lösa MYCKET. Jag menar, han var faktiskt skodd de två första månaderna när vi var hos Bent och två månader innan dess och jag vill inte minnas att han hade dessa utbrott då, men jag tror mig minnas att han hade det innan skoning och nu en tid efter avskoning. Jag känner att jag är någonting på spåren men mitt huvud är helt tjockt av alla tankar de senaste månaderna så jag vågar inte tro på någonting längre..

Första sak att koncentrera mig på blir bootsen och reklamation, vad som nu går!?

Söndag idag och det är fem dagar sedan jag började behandlingen av Compadre. Jag har inte märkt någon direkt skillnad som jag kan säga av medlet, men det kan ju vara upp till en vecka. Sedan vet jag inte hundra om jag ska märka någon direkt skillnad nu när det var ”lager”, om det kanske märks mer när vi kommit lite djupare?!

Jag har annars mest låtit honom vara dessa dagar eftersom jag själv känt sådan uppgivenhet i vår relation i allmänhet. En dag gjorde jag en av mina första basic övningar med honom i boxen som handlar om att byta varv och växla mellan hjärnhalvorna, några dagar efter det tog jag ut honom på stallgången och gjorde en annan mer avancerad basic-övning med att befästa ytterskänkel. Detta är någonting han redan kan men han gör ju gärna allt i spänning eller annan kompensation i sin egen kropp istället för att bara vänta, lyssna och tänka.

Igår kom en god vän till mig för att ta mer aktiv del i problemen med Compadre. Detta var någonting som vi planerat en tid tillbaka men omständigheterna har hela tiden ändrats snabbt med tanke på hela utvärderingen och omändringarna i både träning, inställning och utrustning. Nu var vi ju mitt i en dipp efter kursen i Akademisk Ridkonst som uteblev och katastrof-känslor överallt.

Dagen slutade med hopp – igen!

Compadre visade alla sina osäkra sidor i hanteringen och de saker som jag ”vet hur han är med”. Det var ingen nyhet för mig när vi diskuterade och analyserade detta men vi bollade mycket idéer och scenarion, nutid, dåtid och framtid. Det kändes bra att få någon ”utifrån” som kom oss närmre. När det sedan var dags för min vän att sitta upp kom det positiva. Compadre var riktigt cool!

Vi hade, som Mr C önskar, på boots runt om och kimblewick-bettet samt kapson. Min vän rider en egenkomponerad ridstil med lite inslag från olika ridstilar och däribland akademiskt, från början är hon engelskt skolad. Compadre visade alla de goda sidorna som jag tycker vi kommit fram till under vår utvärderingsperiod de senaste två månaderna och förutom att han, som vi redan räknade med, var stel, ibland lite stum och även struttig så blev helhetsintrycket mjukt och trivsamt.

När jag satt upp efter att min vän ridit honom i skritt, trav och galopp i båda varven kunde jag konstatera att både han och jag fått oss några viktiga insikter och aha-upplevelser, både genom varandra och tack vare min vän.

För det första så har månaderna innan varit tuffa för oss båda, både mentalt och fysiskt, men de har bevisligen givit gott resultat eftersom han numera inte bråkar om saker. När han tycker att någonting är jobbigt visar han det som en ”normal häst” genom att gå emot ”lagom mycket”. Innan har det varit kriget då han alltid slingrat sig ur dessa situationer genom sitt liv och galoppen som varit den absoluta akilleshälen som utlösts jobbiga känslor har dragit allt till sin spets i kaos. Dag efter dag, träningspass efter träningspass har liknat varandra där vi liksom inte kommit vidare och då har jag enbart bett honom gå från A till B.

Men nu kämpade Compadre på för sin ryttare med en villighet, trots svårigheterna i sin kropp med bland annat snedhet och spända muskler kring bäckenet. Detta var den häst som jag velat visa och utvärdera på kursen som blev en sådan flopp, eftersom vi inte ens kom till start.

Nu fick jag en aningens nytändning och med ett extra litet hopp på att jag även ska märka skillnad på homeopatiska behandlingen.

I nästa inlägg ska jag berätta mer om hur mina tankar går, rent konkret, kring våra framtidsplaner och träningsupplägg!

Idag kom medlet från Theresia. Hon hade bestämt sig för Aconitum och det verkar vara ett översta ”lager” som ska bort först. Jag har varit ute i stallet nu ikväll och givit honom första behandlingen och sedan ska jag ut imorgon bitti och ge andra och sista. Sedan är det bara att vänta och se, minst tre dagar och max en vecka ska vara allt som krävs för att veta om det är rätt medel eller inte.

Jag och Theresia ska höras om en vecka från och med idag och jag ska så länge ha koll på eventuella förändringar i allt från energi, humör och beteende till mage/avföring och aptit. Sedan är planen att fortsätta behandlingen med ett (eller fler, det vet jag inte?) preparat. Hur många medel vi ska ge är, förmodar jag, beroende på antal ”lager” samt hur träffsäker Theresia är med rätt medel och pottens och allt vad det heter. Väldigt avancerat och väldigt intressant. Men mest intressant ska det bli att se om det här faktiskt fungerar?! *hoppas för allt i världen*

Då de senaste två månaderna har varit väldigt omtumlande för både mig och Compadre känns varje beslut kring framtiden tungt och ansträngt. Det känns som om tiden går både snabbt och långsamt på samma gång.. kanske för att det känns som ”det drar ihop sig” inför ett beslut samtidigt som det sniglar fram i utvecklingen. Jag hade bestämt mig redan innan jag påbörjat Compadres behandling och träning dessa senaste månader att det, om det inte fungerade, skulle bli de sista månaderna. Antingen skulle det innebära för oss tillsammans eller rent av för honom här på jordelivet och beslutet skulle bero på hur det gått. Så hur har det gått?

Han fungerar ju nu som en normal ridhäst men har helt tappat livsgnistan. Jag vet inte hur han skulle fungera hos någon annan med tanke på hans bakgrund och egensinnigheter men min känsla är att det egentligen inte skulle bli några problem så länge han  skulle få vara en skogsmulle eller/och med lättare träning utan direkta ambitioner. Självklart skulle denna tanke enbart vara genomförbar om den rätta personen dök upp men just som läget ser ut nu sliter jag mitt hår eftersom han just nu blivit en fånge i sin egen kropp.

Trots mina lovord till mig själv, som jag såklart inte gärna envisas för att hålla, har jag återigen tänkt om. Jag tror ju trots allt på att allt kommer till oss i livet när det är dags och då jag fått rekommendation om personer inom klassisk homeopati tänkte jag lägga mitt sista hopp på det.  Igår ringde jag runt till personerna jag blivit tipsad om och efter lite överläggning med mig själv bestämde jag mig för att anlita Theresia Henriksson. Djurhomeopat.nu

Jag fick en telefontid i morse då jag fick jag svara på massor av frågor om Compadre i nutid och dåtid, mentalt och fysiskt, och efter en och en halv timme var vi klara. Imorgon ska hon skicka preparat som jag ska ge honom och sedan, om det är rätt medel, ska det ge effekt på tre dagar och max en vecka.

Länge har jag varit insatt i alternativmedicinering och behandlingar så jag är fullkomligt övertygad om att det fungerar, vilket jag vet att många människor inte håller med mig om. Men ärligt talat känns det som om min egen häst är ett omöjligt fall.. kanske känner jag så pga. att detta nu verkligen blir sista chansen, så jag inte riktigt vågar tro. Med tanke på hur länge vi har kämpat med alla mentala och fysiska hinder nu i så många år och det liksom alltid faller tillbaka, vore det ett mirakel om detta verkligen ger oss den chansen i livet som jag så starkt önskar att vi får.

Enligt Theresia är det inte konstigt att jag upplever att jag kämpat förgäves eftersom problemen inte går att lösa på ”vanlig nivå”. Orden var lite sköna att få höra på ett sätt, som ett plåster på såren, men det kommer inte att läka några sår i mitt hjärta förrän resultatet faktiskt går att tyda *hoppas*

Jo, den där magkänslan den är en riktig ”vän” att lita på. Varningstecken och olustighetskänsla har, som jag nämnt tidigare, förföljt mig senaste tiden och speciellt de senaste dagarna, och idag på kursen för Elise fick jag allt bekräftat – katastrof!

Compadre hade en riktigt dålig dag och det sjuka är att han så lätt smittar av sina känslor till mig så jag kände mig illa till mods och stressad när jag skulle förbereda honom en snabbis innan vi skulle gå upp till ridhuset. Tilläggas här ska att vi är på hemmaplan och tränar, alltså i vårt stall, så miljön är helt och hållet vanlig hemmamiljö.

C har alltid visat sina goda sidor på kurser och visst har vi haft bättre och sämre kursdagar men det har många gånger varit jag som fått ta på mig ansvaret då det varit de sämre gångerna. Idag kan jag inte riktigt bedöma mer än att det verkligen blev de sämsta tänkbara förutsättningarna. Han stod och låste sig i stallgången mentalt och fysisk, problem med att bara göra ”det vanliga” innan träning och när vi dessutom gick över stallplanen bland alla transporterna som han fullständigt höll på att skita ned sig över att de stod där så gick luften bara ur mig. Jag släppte all ansvarskänsla och medan jag korrigerade honom till att inte yra omkring gav en del i mig upp samtidigt som en annan del i mig frenetiskt försökte förneka det.

När vi kom in i ridhuset var Compadre ovillig att följa, vilket jag i efterhand insåg har blivit en vardaglig känsla, en vana, en dålig ovana(?) och alltså ingenting som jag försökte reflektera över.

Det tog inte mer än max två minuter i lite stillastående träning innan känslan bubblade över inom mig. När Elise då frågade mig om hur det kändes och jag knappast svarade var det kört.. Jag behöver egentligen inte säger mer än att lektionstiden gick åt att bara prata om vad som hade hänt och inte hänt, jag stod mest med tårar rinnandes nedför kinderna och hulkljud mellan var och varannan mening.

Andra lektionen fick jag ta Ice istället..

Sista dagarna innan det är dags för träningen för Elise har det varit sådär upp och ned igen. Det känns som om jag och Compadre liksom inte rynkar, eller om det bara är jag, eller han?! Åh, det är ju så sjukt svårt när det gäller ens egen häst.. Akilles akilles!

Jag känner mig väldigt övertygad om att Elise kommer tappa hakan, i negativ bemärkelse, över oss. Jag vill inte vara negativ, men jag känner mig realistisk. Det är liksom något viktigt som fattas, eller rättare sagt som om det är tomt och inte finns någonting kvar – mellan oss?!

Kanske är jag bara nojig.. Men hur som helst så får jag bara koppla ned och av och se vad hon säger, för spekulera känns bara onödigt eftersom det får mig att skapa än mer oro och det är inte vad jag och Compadre behöver mer av just nu alls. Inte någon gång alls i livet heller för den delen..

Dock har det varit någonting intressant som hänt i longeringen. För jag har dessa dagar tränat lite från marken bara för att ”komma in i det igen” eftersom jag enbart koncentrerat mig på ridningen senaste månaderna. Vi har ju haft svackor från ryggen mestadels i livet, men på senare tid har det faktiskt känts tvärt om – att vi inte klickar alls från marken, så då har vi faktiskt helt enkelt struntat i det för nu.

Men som sagt, longeringen – WOW! För jag har kommit till en viktig insikt i mitt liv. På något vänster har min kropp (eller knopp) envisats med att alltid hamna i fel position när jag longerar i högervarvet. Men nu kom jag fram till, med massor av experiment-anda, att jag kan hamna i rätt läge och göra en väldigt mycket bättre inverkan som innan känts omöjlig. Gott! Något riktigt positivt i allt som tyvärr för det mesta nu känns tungt.