En otippat enkel utveckling

Plötsligt händer det!

Här står jag, drygt ett år efter mitt senaste inlägg här och bara ler. Leer stoort 🙂 De senaste två åren har varit så utvecklande och specifikt det senaste magiskt. För så mycket som jag innan sökt och aldrig funnit.. och när jag de senare åren istället stannat upp, släppt prestation och bara engagerat mig i relation så har pusslet sakta men säkert lagt sig själv. Visst har jag och vi lärt oss massor av tidigare år, utbildning i massor och det känns som att det finns hur mycket som helt i knoppen som bara ska manifestera sig i kroppen också. Men att bara få landa och inte göra någonting. Meditera sig fram till en acceptans och bara älska – det är den finaste utvecklingen som varit en så otippat enkel väg och lösning för mig och Compadre.

Det snurrigaste av allt är att jag häromdagen tog beslutet att lägga ut honom på annons och nu när jag just satt och skrev med en potentiell människa till min älskling som ska komma och hälsa på oss i nästa vecka. Så fick jag frågan om alla inlägg om ohälsa och upp&ned-gångar. Plötsligt mindes jag vårt förflutna. Det kände så avlägset och väl är väl det. Perspektiv!

Här står jag med en fullt fungerande häst som bara går från klarhet till klarhet och mitt i allt detta verkar det vara dags att skiljas åt. Allt vi har kämpat oss igenom. Min stormvind OCH klippa att luta mig mot, alltid olika. När jag önskade lugn, blev det storm. När jag minst förväntade mig, blev allt stabilt.

Denna häst, herreguud vad han har lärt mig. ALLT! Definitivt den hårda vägen.. men det är till det mjuka vi kom och där stannar vi. Han har lärt mig om mig, hur jag mår, vart mitt fokus ska ligga, här och nu, uppskatta, var tacksam, förmedla och ta emot kärlek. Min sanna spegelbild full av spänningar och obalanser.. för att slutligen blomma ut i en fantastisk drömhäst samtidigt som jag själv kan se samma blomning när jag tittar mig själv i spegeln.

I vanliga fall när jag ser oss på film har jag en känsla i kroppen och bild i huvudet som helt suddas ut av verkligheten. Men den här gången när vi dansar fram på två live-filmer dagarna efter varandra. Helt oförberedda, lite lek, otränade och bara precis som vi är. Då blir jag positivt överraskad. Helt utan förväntningar. Inga förutfattade meningar. Bara vi, där och då.

Jag kommer aldrig och alltid att känna mig redo. Du är för alltid min stora kärlek i livet, min tuffaste läxa, den råaste av sanningar, mitt ständiga dåliga samvete och fullständiga tillit. Jag är dig evigt tacksam Compadre <3

En helt vanlig vändning? 

​Lite från dagens träning. En stor del i självförtroende-boosten som vi kämpar på med är att vi jobbar med allt som kan förbättras till ”vardags”. Det tuffa med C är att han är ängslig till allt nytt, eller något man inte gjort på ett tag, väldigt ljudkänslig, känslig för beröring och ja jag tror ni föestår, dessutom är han extremt reaktionssnabb.
Att vara en sådan missförstådd stor liten själ gör honom väldigt osäker och lätt spänd, så en vanlig vändning är allt annat än en vanlig vändning. Han kniper med rumpelumpen och skuttar runt med rumpan istället för att ta god tid på sig och vända ett steg i taget.

Tack vare frihetsdressyren är vi på god väg att få till vardags-vändningarna till så som de ska vara.

Nedan ser ni lite exempel på vad jag menar. Hår har vi tränat en stund så han är med på noterna istället för att göra hoppeliskuttet av ren vana. Mot medvetenhet!

 

Känslan av att vara rädd för sig själv

Som vanligt har det gått ett tag mellan skrivandet. Allt för att inte tänka för mig mycket. Reflektion är bra, men i mitt och Compadres fall behöver vi båda släppa taget och bara VARA – HÄR & NU!

 

Vi har gjort behandling med diverse specifika preparat för att lugna, avslappna och ge harmoni i Compadres kropp. Det mentala har varit upp till mig att träna då vi börjat med kroppen för att eventuellt gå vidare med de preparat som riktar sig mer åt psyket, beroende på hur han svarat på de fysiska.

 

Det är svårt att säga hur han faktiskt svarat på medlen eftersom vi gjort så mycket förändringar i livet den senaste tiden, vilket i sig är positivt, men också lite synd eftersom det är svårt att bena ut vilket som är vilket. Den senaste månaden har inneburit flytt till nytt stall, modifiering i träningen både från marken och nu även i ridningen eftersom jag återigen sitter på honom.

 

Nog med bakgrundsfakta.

 

img_7375

 

Det jag vill förmedla med detta blogginlägg är den känsla som jag så tydligt fick till mig igår när jag red Compadre. Vi sitter numera ute på en stubbåker, med sadel och mjuk läderkapson, dvs. bettlöst, samt halsring och två stickar, en på varje sida. Allt detta för att kunna hjälpa och inverka på rätt ställen, vid rätt tillfällen och på rätt sätt. Att vara ”fullt utrustad” innebär för mig att jag kan vara, som min tränare Elise Nilsson uttrycker så väl; ”Där man gör mest nytta och är minst i vägen!”

 

Just DET – är verkligen en konst när jag sitter på Compadres rygg eftersom han alltid varit så sjukligt otrygg med någon  på sig. Jag har slitit mitt hår och ifrågasatt både mig själv och min kunskap, såklart börjar jag jämföra mig själv och alla andras genombrott med sina hästar, trots att jag vet att det är fel att göra. Men så blir det lätt i ren desperation. Letar fel, försöker finna en lösning. Vad är egentligen rätt och fel, hur och var ska man leta, börja? Sluta?

 

Tillbaka till igår. Då kom en av de där angenäma känslorna, nämligen en aha-upplevelse. Jag satt i vanlig ordning på Compadre på stubbåkern och i traven kämpade vi på med nedåt och framåt-form, plötsligt snubblar han till och jag spottar direkt ur mig; ”BRAA!! DUKTIG KILLE!!” och kommer sedan osökt att tänka på videon från en framridning till en tävling då en häst snubblar och får bestraffning, den som snurrade på nätet för ett tag sedan, och kanske fortfarande gör. Jag fick nämligen en känsla av obehag när han snubblade och kunde direkt identifiera den med den känsla som ryttaren på videon antagligen fick (?) Känslan av förödmjukelse, att snubbla kan verkligen vara pinsamt, kanske till och med förnedrande. Var det Compadres känsla jag fick? För varför skulle jag känna så, det var jag ju inte JAG som gjorde det, men å andra sidan så var det vi, eftersom jag satt på hans rygg.

 

Det jag funderade vidare på var, när han för andra gången snubblade på liknande vis, liksom tappade frambenet, var att han inte fick panik, vilket han annars alltid får, han får verkligen panik när han snubblar. Stackars lilla pojken, är rädd för att tappa balansen, snubbla, göra fel, rädd för att göra, rädd för att vara?  Rädd för att vara sig själv? 🙁

 

Jag älskar mitt akuta behov av att direkte berömma honom när snubblet blev, samtidigt som jag led något fruktansvärt med honom eftersom jag kände hans känsla trots att han just denna gång vågade lita på att det var okej.

 

Han har så låg självkänsla och dåligt självförtroende när jag sitter på honom och egentligen i allt HELA TIDEN, trots att det kanske inte syns när andra ser på honom, för att han är lugnare och tryggare än har varit, växer hela tiden men dagar med bakslag är inte ”vanliga bakslag” utan rena käftsmällar för oss båda. Dagar då vi rent av tappar hoppet om livet..

 

Idag, i skrivandets stund, är det dags för träning för Elise. Jag har försökt att sälja min plats men utan framgång så nu blir det att jag ska åka med C ändå. Kanske är det meningen. Kanske kan vi få ut någonting av det trots att det känns som att vi trampar mer på samma ställe än framåt, just i den akademiska ridkonsten. Kanske är det precis rätt. Där vi ska vara, på den platsen och vara kvar just där. För att träna på samma sak om och om igen. Psyktiskt på samma ställe men fysiskt rör vi oss framåt, för att sedan ta ett jätteskutt när vi äntligen mentalt börjar röra oss framåt? Hur kan man genom att röra sig framåt på samma ställe ta sig genom livet i en utveckling. Intressant och filosofisk tanke tillsammans med min lilla fuxherre.

 

Nu är klockan lite över sex på morgonen och det är dags att packa ihop mig, åka till stallet och hämta upp min prins, för att sedan ta oss till träningen <3

Sammanfattning för ett tag, för alltid..

Det har gått ett tag sedan jag gjorde ett ordentligt inlägg här på Compadres blogg. Egentligen har jag inte gjort något riktigt inlägg på någon blogg, på ett bra tag..

Det händer både mycket och lite i relationen till C. Vi kämpar på med det gamla vanliga som är hemska demoner och onda minnen. Det är någonting jag definitivt har accepterat i vårt liv, någonting jag kommer att få leva med så länge jag väljer att leva med C. Dock går jag gärna in i min lilla bubbla med skygglapparna på vad gäller hur mycket det påverkat honom och ju fortsätter att påverka honom.

Eddy Blom var hos oss i slutet av juli och palperade igenom, samt behandlade Compadre. Han tyckte att han var fin och att jag skulle vara nöjd med vart vi kommit men såklart fann han en hel del besvär, som väntat. Spänning i nacke, lite mer på ena sidan, mental obalans genom trauma – trauma, trauma, trauma – diagonalt över till ryggfilen, tydligt över länden, bakknän, varierande då han försöker avbelasta och då istället blir överbelastad på andra knäet. Visste ni hur ofta en häst är överbelastad utan att egentligen har gjort någon större ansträngning? OFTA!

Detta var den korta versionen på vad Eddy kom fram till och det är inget ovanligt med ojämnheter, frågan är bara i vilken utsträckning och omfattning. Obalanser i hästkroppen är så mycket mer omfattande än många vet, och allt för många har inte ens en aning om det. Symptom-vården skyggar tillbaka för den läkande naturen!

Under Eddys genomgång av Compadre satte han nålar, akupunktur, två dagar i rad och sedan har jag fortsatt hans behandling, precis som de senaste sex åren för att invänta svar från manprov som jag skickat till Eddy för att kolla.

13903144_1230867686936926_3001565006422028_n
Jag bokade tid på en hästklinik för att kolla upp skapet. Compadre har nämligen alltid varit lite udda med sitt kissande. Det hände en jätteförbättring som jag trodde blivit till normalt kissande när jag behandlat honom med Formula 15 i två omgångar men märkligt nog kom tydligare besvär fram desto bättre han blev i avspändhet.

Eddy hörde av sig och berättade  vad testet visat och det var inte riktigt vad vi hoppats på. För vi hade önskat att det visade svar på dolda grejer, att han svarat på speciella medel – precis som pricken över i:et. Men oturligt nog visade han behov av massor, ingen logik mer än att hans allmäntillstånd är nedsatt. Det mesta..

Compadres obalanser är svåra att veta var de kommer ifrån, han har exempelvis näringsbrist tillsammans med x antal fler obalanser, och ändå har han fått fullt tillräckligt, om inte mer, av naturliga och lättupptagliga mineraler och vitaminer ända sedan jag fick honom för sex år sedan, samt att han är bahandlad för invärtes obalanser. Här finns det dock ett svar som både är enkelt att förstå och svårt att acceptera, psykisk obalans sätter djupare spår i oss än vi nog anar eller vill inse. Det Compadre har varit med om, och dessutom för hur känslig han alltid varit som individ, har sannerligen satt sina spår – djupa spår. Hur vet man att ens häst har en sådan inre stress, plågsam eller ”vardaglig” som man lärt sig leva med?!

Eddy bekräftade den känsla som jag haft ända sedan mina och Compadres vägar mötts. Omfattande, svårdefinierade och definitivt – traumatiserad!

Med gråten i halsen frågade jag vad han kunde rekommendera mig och efter en lång stunds rabblande av medel, insåg jag hur mycket allt detta skulle kosta. En förmögenhet! Eddy bekräftade och sade även till mig att han tyckte att det var lika jobbigt att ge mig detta besked, som för mig att ta emot det.

Det bästa man kan göra innan man har en aning om varken svar, eventuell utgång, resultat eller egentligen någonting, är att bita ihop och ta sig samman. Så det var precis vad jag gjorde. Nu var mitt hopp att veterinären skulle finna någonting som förklarade allt det som hela tiden låser sig i bakkärran/ryggen på honom..

Efter flera timmar hos veterinären och en total genomgång av allt som har med skapet, urinvägarna, urinblåsan, samt njurarna att göra, stod vi med uträtade frågetecken, alltså utropstecken. Vi fann ingenting någonstans. Inga penisstenar, ingen njursten, ingenting som satt i urinröret, snoppen såg helt normal ut och urintestet visade heller ingenting. Det som kvarstod, som inte gick att se direkt, var blodprovet, njurvärden med mera, men å andra sidan vet jag ju så väl att han har nedsatt funktion i njurar (med mera!!) så antingen bekräftar det bara det vi redan vet, eller inte.

14047332_1235040709852957_2844216993506432523_o
Så, vad nu..?!

Nu sitter jag med en nyss lagd beställning på preparat och sedan blir det plånboken samt resultaten som får bestämma vår framtid. Det vi gör är att bara försöka älska förutsättningslöst och göra det som vi tycker är kul. Vill vi rida, rider vi, hur vi gör, blir hur vi känner för att göra,  ändrar vi oss, ändrar vi oss, går något snett, stannar vi upp, blir något fel, känner vi vad som är rätt, och vad som är ”fel” kanske känns rätt, men vad som är rätt och fel kommer inte längre att spela någon som helst roll. Trickträning som Compadre alltid har tyckt varit roligt funderar jag på att faktiskt ta upp igen trots att jag mångt och mycket valt bort det då jag hellre har gått in mer för akademiska ridkonsten.

Förändringar är någonting bra, men just nu känns det för jävligt och tungt, samtidigt som jag på något vis helt och hållet koncentrerar mig på vår innersta kärna, och ens finna den, lära känna den och vad som sedan händer blir vad det blir.

När preparaten kommer och behandling påbörjas tänker jag inte göra någonting annorlunda än det jag beskrivit nu. Det är vad det är och jag visste såklart från början när jag tog mig an Compadre att det inte skulle bli varken enkelt eller billigt. Dock har vi slått alla rekord i vad jag ens kunnat ana, i svårigheter. Jag har lärt mig mycket, massor och mer än det och det är nog just därför han kommit till mig i mitt liv. För att jag ska lära mig att älska oavsett vad, att ingenting blir som man tänkt sig och att man aldrig ska tänka sig hur det ska bli för det ändå inte blir så. Allt detta som man blir itutad om att delmål och långsiktiga mål är så viktiga kan jag bara glömma tillsammans med just den här hästen OCH har du en häst som du också känner så med, följ den känslan. För ingen kan tala om för dig hur du ska leva ditt liv och vad du mår bra av!

Brideless

Sedan uppvisningen/clinicen har vi valt att ta av huvudlaget helt och för att utmana mig själv lite också (som om jag inte redan gör det på denna häst?!) fimpar jag sadeln tills vidare ? ? hur det går? Den som frågar får svar.. kanske!

13263678_1176710819019280_4227271510784868480_n

Frihetsdressyr + trickträning = Sant

Frihetsdressyren är verkligen balsam för själen tillsammans med Compadre. Det verkar till och med som om jag lyckats installera en FUNGERANDE broms i både skritt och trav, blandar med lite trickträning och såklart massa GODIS ? ?? (bilden är gammal!)

Man får nöja sig med det lilla!

Äntligen!!! En acceptans i något som sånär liknar ett nedåt-framåt-tänk ?Osäkra lilla pållen o jag kämpar på i frihetsdressyren med följa som här innebär formning såväl som bearbetning av rädslor och osäkerheter. Sadeln är på i syfte att göra honom bekväm med den, vilket han inte är o aldrig varit. Men när han igår till och med visade detta tecken på att ”försöka slappna av” blev jag varm i hjärtat. Lång väg kvar, men alltid en början ?

På söndag är det dags för träning i akademisk ridkonst för Elise. Spännande att se vad både Compadre, jag och Elise känner då över allt.

(Videoklippet som var tänkt här gick tyvärr inte att föra över från facebook..)

Stillbilder, och kanske snart video?

11218800_1137150092975353_1825146263043019066_nÄntligen!

Lite videomaterial och på båda pållarna dessutom. Närmare 40 minuter att klippa och klistra i. Eller kanske lite råmaterial önskas?

Glad Påsk på er ??

Kom även på att jag hade den här go-delen – spontant, härligt och lyckat!

..och när Compadre stegrar och Ice blir helt störd ?

m

12923118_1143097432380619_8459215642080706457_n