Känslan av att vara rädd för sig själv

Som vanligt har det gått ett tag mellan skrivandet. Allt för att inte tänka för mig mycket. Reflektion är bra, men i mitt och Compadres fall behöver vi båda släppa taget och bara VARA – HÄR & NU!

 

Vi har gjort behandling med diverse specifika preparat för att lugna, avslappna och ge harmoni i Compadres kropp. Det mentala har varit upp till mig att träna då vi börjat med kroppen för att eventuellt gå vidare med de preparat som riktar sig mer åt psyket, beroende på hur han svarat på de fysiska.

 

Det är svårt att säga hur han faktiskt svarat på medlen eftersom vi gjort så mycket förändringar i livet den senaste tiden, vilket i sig är positivt, men också lite synd eftersom det är svårt att bena ut vilket som är vilket. Den senaste månaden har inneburit flytt till nytt stall, modifiering i träningen både från marken och nu även i ridningen eftersom jag återigen sitter på honom.

 

Nog med bakgrundsfakta.

 

img_7375

 

Det jag vill förmedla med detta blogginlägg är den känsla som jag så tydligt fick till mig igår när jag red Compadre. Vi sitter numera ute på en stubbåker, med sadel och mjuk läderkapson, dvs. bettlöst, samt halsring och två stickar, en på varje sida. Allt detta för att kunna hjälpa och inverka på rätt ställen, vid rätt tillfällen och på rätt sätt. Att vara ”fullt utrustad” innebär för mig att jag kan vara, som min tränare Elise Nilsson uttrycker så väl; ”Där man gör mest nytta och är minst i vägen!”

 

Just DET – är verkligen en konst när jag sitter på Compadres rygg eftersom han alltid varit så sjukligt otrygg med någon  på sig. Jag har slitit mitt hår och ifrågasatt både mig själv och min kunskap, såklart börjar jag jämföra mig själv och alla andras genombrott med sina hästar, trots att jag vet att det är fel att göra. Men så blir det lätt i ren desperation. Letar fel, försöker finna en lösning. Vad är egentligen rätt och fel, hur och var ska man leta, börja? Sluta?

 

Tillbaka till igår. Då kom en av de där angenäma känslorna, nämligen en aha-upplevelse. Jag satt i vanlig ordning på Compadre på stubbåkern och i traven kämpade vi på med nedåt och framåt-form, plötsligt snubblar han till och jag spottar direkt ur mig; ”BRAA!! DUKTIG KILLE!!” och kommer sedan osökt att tänka på videon från en framridning till en tävling då en häst snubblar och får bestraffning, den som snurrade på nätet för ett tag sedan, och kanske fortfarande gör. Jag fick nämligen en känsla av obehag när han snubblade och kunde direkt identifiera den med den känsla som ryttaren på videon antagligen fick (?) Känslan av förödmjukelse, att snubbla kan verkligen vara pinsamt, kanske till och med förnedrande. Var det Compadres känsla jag fick? För varför skulle jag känna så, det var jag ju inte JAG som gjorde det, men å andra sidan så var det vi, eftersom jag satt på hans rygg.

 

Det jag funderade vidare på var, när han för andra gången snubblade på liknande vis, liksom tappade frambenet, var att han inte fick panik, vilket han annars alltid får, han får verkligen panik när han snubblar. Stackars lilla pojken, är rädd för att tappa balansen, snubbla, göra fel, rädd för att göra, rädd för att vara?  Rädd för att vara sig själv? 🙁

 

Jag älskar mitt akuta behov av att direkte berömma honom när snubblet blev, samtidigt som jag led något fruktansvärt med honom eftersom jag kände hans känsla trots att han just denna gång vågade lita på att det var okej.

 

Han har så låg självkänsla och dåligt självförtroende när jag sitter på honom och egentligen i allt HELA TIDEN, trots att det kanske inte syns när andra ser på honom, för att han är lugnare och tryggare än har varit, växer hela tiden men dagar med bakslag är inte ”vanliga bakslag” utan rena käftsmällar för oss båda. Dagar då vi rent av tappar hoppet om livet..

 

Idag, i skrivandets stund, är det dags för träning för Elise. Jag har försökt att sälja min plats men utan framgång så nu blir det att jag ska åka med C ändå. Kanske är det meningen. Kanske kan vi få ut någonting av det trots att det känns som att vi trampar mer på samma ställe än framåt, just i den akademiska ridkonsten. Kanske är det precis rätt. Där vi ska vara, på den platsen och vara kvar just där. För att träna på samma sak om och om igen. Psyktiskt på samma ställe men fysiskt rör vi oss framåt, för att sedan ta ett jätteskutt när vi äntligen mentalt börjar röra oss framåt? Hur kan man genom att röra sig framåt på samma ställe ta sig genom livet i en utveckling. Intressant och filosofisk tanke tillsammans med min lilla fuxherre.

 

Nu är klockan lite över sex på morgonen och det är dags att packa ihop mig, åka till stallet och hämta upp min prins, för att sedan ta oss till träningen <3

Kategorier: C

1 reaktion på “Känslan av att vara rädd för sig själv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *