Den ”avgörande” tredje träningsdagen

Idag blev det verkligen de sämsta förutsättningarna för den tredje och lite avgörande träningsdagen!

Det finns väl egentligen ingenting som säger att bara för att det är den tredje dagen i följd så skulle den vara mer avgörande än någon annan. Men lite sanning ligger det faktiskt i saken eftersom det egentligen aldrig blivit riktigt bra den där ”tredje gången gillt”. Min teori är att det alltid hängt på fötterna med Compadre och då har det därför inte kunnat hålla den tredje dagen eftersom han typ kunnat stå ut de första två. Oturligt nog kunde jag ju inte heller få svaret på saken när jag hade bakbootsen eftersom jag tvingades rida honom utan på grund att de skavde. Det enda jag har är minnet av hur han var när han var skodd förra vintern.

Men nu tillbaka till idag och förutsättningarna som verkligen inte var de bästa eftersom jag kände mig stressad då jag skulle med tåget, som jag nu sitter på mot Linköping.

Jag tog in Compadre och Ice efter att de kommit fram i hagen och trevig nog har Compadre de senaste dagarna kommit fram ända fram i hagen tillsammans med Ice. Annars stannar han gärna kvar där han står eller demonstrativt en bra bit från mig så jag får gå fram och hämta honom.

Sedan gick vi in och jag får ju alltid böka med Ice eftersom han är lite vimsig och går lite kors och tvärs istället där jag placerar honom. Compadre brukar gå lite spänt antingen i fram- eller bakkant men dessa dagar tycker jag att han har knallat på helt normalt tillsammans med Ice (som han också har skött sig fint såklart).

Väl inne i stallet ställde jag upp C direkt i stallgången och gjorde iordning honom väldigt snabbt för att få mer tid till ridningen. Han var idag inte jättebra med tratsningen, men jag klagar heller inte för det är fortfarande bättre än vanligt. Sedan sadlade jag, satte på frambootsen, tränsade och gick ut på stallplanen och satt upp. Jag funderade snabbt på om jag skulle rida i paddocken eller i ridhuset och beslutade snabbt att ta det sistnämnda då han ju är problematisk på vägen tillbaka till stallet efteråt, samt att jag har speglarna under ridpasset.

På vägen dit stod fortfarande samma maskin som i förrgår kvar, vilket även idag gick bra att passera. Att uppsuttet öppna skjutdörrarna till ridhuset och tända lyset gick galant, vilket alltid brukar gå bra men det är som om vi aldrig kommit förbi den spärren som gör ändå gör honom spänd, så trots att han sköter sig så är han inte bekväm med det. Men idag var det faktiskt framsteg.

Sedan skrittade vi fram ett par varv med godkänt resultat. Började trava och otroligt nog kändes han så pass bra med högerbogen på plats att jag VILLE ta galopp i högervarvet, vilket verkligen aldrig har hänt innan för det är bara en enda stor känsla av motstånd som infinner sig i mig när jag ens tänker galopp. Men idag kändes det till och med inbjudande så jag tänkte att ”äsch vad fasen – kör” så jag fortsatte forma runt inner skänkel samtidigt som jag önskade att han skulle söka sig lite mer nedåt framåt över inner framben istället för ytter framben och släppa så ställningen i nacken kom ärligare.. OCH – så blev det! Känslan av att han vill till höger men ändå går kvar mellan hjälperna, en lika ovan som angenäm känsla att få uppleva.

Några steg senare kom galopptakten igenom i kroppen och det kändes nästan som om han gick i en ren takt, framsteg. Det gick att styra, nästan lägga om tyngd, be om mer eller mindre ställning i nacken och påverka bakbenen med skänkarna, om så pyttelite så DOCK 😀

Efter lite experimenterande i galoppen, först i höger, sedan vänster, för att sedan testa i höger igen och bara konstatera att det kändes fantastiskt mot vad det brukar göra, så stannade jag honom och berömde massa. Vi hade nu testat, samla lite, gå fram, länga, böja, lugna, göra avsaktningar, fattningar m.m. och nu när jag tänker efter, i skrivandets stund, inser jag att det mest fantastiska var att han kändes helt otroligt fin i munnen. Huvudets placering hade alltså kommit automatiskt av trevliga rörelser genom kroppen – wow <3

Salig gjorde jag återigen den uppsuttna proceduren att släcka i ridhuset, samt öppna och stänga skjutdörrarna, nu än bättre. Behöver jag fylla i att vägen tillbaka till stallet även den gick som en dans. Han tycker såklart att maskinen fortfarande är läskig och lång tygel äventyrar jag inte ens med att testa men ändå. Nu går jag som på moln!

Även om detta bara skulle vara en tillfällighet njuter jag i fulla drag av att min pålle är nöjd – för då är jag nöjd. Dessutom ska jag tillägga att när jag tog av honom ALLA saker i stallgången var han även där så cool och väntade tryggt. Lika så när vi gick ut till hagen sedan, med Ice i andra handen. Då hade jag med mig två fulla vattenkannor i var sin hand och situationer som dessa är som gjorda för att Compadre ska gå i luften, bli osäker och spänd eller något annat fyllt av rädsla. Men det gick lugnt och fint och när jag slussade in dem i hagen gick först Ice in och sedan behövde jag inte ens be C att vänta utan han bara stod där på andra sidan staketet och väntade helt avspänt. När jag fyllt på deras vattenkar kastade jag den tomma vattenkannan med ett lätt och raskt kast under staketet där Compadre stod – provocerande jag vet! 😉 Men jag var liksom bara tvungen att se om jag blivit paranoid.. men min älskade livrädda pålle stod bara som ett ljus med ett enda normalt ryck och blåste lite lätt ur näsborrarna eftersom han inte var riktigt beredd. Men vattenkannan verkade varken få huggtänder eller klor – wow igen 😀

Fortsättning följer!!

Kategorier: C

1 reaktion på “Den ”avgörande” tredje träningsdagen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *